En enda tanke som vandrar
Vandrar fritt i intet
Påträngande smärtsam
Oövervinnerligt tung
Gror i mitt inre
Växer med känslor
En enda tanke som stannar
Stannar kvar i mig
Stillsamt kvarhängande
Varsamt triggande
Upphör aldrig
Kvävs inte med hoppet
En enda tankte exicterar
Finns där i mitt inre
ser inget annat
Hör ingens ord
Tanken vinner kraften
Tanken sista vandring
Slutar vi vägens ende
19 december 2010
16 december 2010
Här är lika dött som...
Oj.. det var verkligen länge sen jag skrev här...
Livet åker bergochdalbana...
Vissa dagar går det uppåt andra dalar man fort nerför!
Som idag, skulle bara vilja dra täcket över huvudet...
Saknar min son så det gör ont, vill inget hellre än att bara få ha honom här vid min sida! Skamsen och ångestfylld över vissa val i livet... Står klart att man inte alltid har makten att förändra livets väg, tyvärr!
Eller är det kanske precis det man har?
Makten att styra sina val i situationer som känns övermäktiga?
Eller ska man stå fast vid sin tro att varje människa gör i varje enskilt ögonblick det bästa den kan efter sin förmåga just då! jo, jag vill gärna tro och utöva den teorin. På andra är det hur lätt som helst. Jag dömmer aldrig en annan männsiksa som råkar hamna i svåra possitioner där "rätt" val är svårt att göra! Men när det kommer till en själv, känns det näst intill omöjligt!!
Att gömma huvudet i sanden i detta läget är kanske inte det bästa heller... Inte effektivt för fem öre!! Men man springer gärna från saker som gör ont... vill inte riktigt möta det som känns svårt eller hopplöst, det är nu man ska gå rakt emot sin kännsla antar jag!
Stirrar ner i golvet för en sekund och inser att jag har mig själv att skylla... Jag ensam bär ansvaret för mina känslor!! Eller för hur jag väljer att tolka det jag ser! vissa har nog redan nu märkat att jag är ett stor faan av kay pollak!
Livet är inte alltid lätt att leva.. det är det ingen som har lovat mig heller. Att saker sker för att det står i stjärnorna har jag däremot svårt att tro på! Som att man krockar för ödet vill det liksom... nej inte mitt sett att se på det hela dirket! däremot tror jag starkt på att man kan lära sig otroligt mkycket av saker som sker bara man tillåter sig att se på det med andra ögon! Men dom där andra ögonen är svåra att plocka fram i en situation som är närmst påträngade och jobbig! Kanske sen.. efter ett tag... kan man plocka fram det igen och "läsa om" !
Jag har fått berättat för mig att mitt inre ska ses som en scen som jag själv är direktören över. Jag väljer alltså att "befolka" (sätta aktörer) min inre scen med det jag vill ska vara där... hmm Dom känslor som jag vill ska vara på scenen då! Dom kännslor som kommer öväntat och oinbjudna kallar vi för strutsar. (okontrollerad ångest) Man vet alltså inte var dessa kommer från... en överumpelse! Dom vill man ju självklart inte ha på sin scen.. med dessa strutsar är förbannat svåra att jaga iväg när dom väl har intagit scenen!!!!!!!!!!!
Nej jag har inte plivit knäpp!! Tänk på det en stund så ska du se att det faktiskt är en kul teori!!
Vad som däremot gör mig knäpp är att sanningen om verkligheten slår en så hårt!! Och sanningen om att det faktiskt finns så få som bryr sig är verkligen ett slag i magen på en som redan ligger! Tråkigt att något som blir så uppenbart för måmga kom att skingra oss ännu mer! Det som jag trodde skulle stå som en skyddande mur har rasat samman totlat och ingivit ett störr glapp mellan det otrygga och det trygga runt omkring en... Innan viste jag var ni fanns.. nu står jag ensam med en ännu större smärta än förut!!
Vill tacka min mamma som finns där som en osynlig ängel och bara "förstår" mellan varven... Tack för att du ringer och bryr dig ibland.. det värmer! <3
Vill också passa på att önska alla mina vänner och alla andra som jag känner en riktigt God Jul och ett förbaskat Gott Nytt År!!
Livet åker bergochdalbana...
Vissa dagar går det uppåt andra dalar man fort nerför!
Som idag, skulle bara vilja dra täcket över huvudet...
Saknar min son så det gör ont, vill inget hellre än att bara få ha honom här vid min sida! Skamsen och ångestfylld över vissa val i livet... Står klart att man inte alltid har makten att förändra livets väg, tyvärr!
Eller är det kanske precis det man har?
Makten att styra sina val i situationer som känns övermäktiga?
Eller ska man stå fast vid sin tro att varje människa gör i varje enskilt ögonblick det bästa den kan efter sin förmåga just då! jo, jag vill gärna tro och utöva den teorin. På andra är det hur lätt som helst. Jag dömmer aldrig en annan männsiksa som råkar hamna i svåra possitioner där "rätt" val är svårt att göra! Men när det kommer till en själv, känns det näst intill omöjligt!!
Att gömma huvudet i sanden i detta läget är kanske inte det bästa heller... Inte effektivt för fem öre!! Men man springer gärna från saker som gör ont... vill inte riktigt möta det som känns svårt eller hopplöst, det är nu man ska gå rakt emot sin kännsla antar jag!
Stirrar ner i golvet för en sekund och inser att jag har mig själv att skylla... Jag ensam bär ansvaret för mina känslor!! Eller för hur jag väljer att tolka det jag ser! vissa har nog redan nu märkat att jag är ett stor faan av kay pollak!
Livet är inte alltid lätt att leva.. det är det ingen som har lovat mig heller. Att saker sker för att det står i stjärnorna har jag däremot svårt att tro på! Som att man krockar för ödet vill det liksom... nej inte mitt sett att se på det hela dirket! däremot tror jag starkt på att man kan lära sig otroligt mkycket av saker som sker bara man tillåter sig att se på det med andra ögon! Men dom där andra ögonen är svåra att plocka fram i en situation som är närmst påträngade och jobbig! Kanske sen.. efter ett tag... kan man plocka fram det igen och "läsa om" !
Jag har fått berättat för mig att mitt inre ska ses som en scen som jag själv är direktören över. Jag väljer alltså att "befolka" (sätta aktörer) min inre scen med det jag vill ska vara där... hmm Dom känslor som jag vill ska vara på scenen då! Dom kännslor som kommer öväntat och oinbjudna kallar vi för strutsar. (okontrollerad ångest) Man vet alltså inte var dessa kommer från... en överumpelse! Dom vill man ju självklart inte ha på sin scen.. med dessa strutsar är förbannat svåra att jaga iväg när dom väl har intagit scenen!!!!!!!!!!!
Nej jag har inte plivit knäpp!! Tänk på det en stund så ska du se att det faktiskt är en kul teori!!
Vad som däremot gör mig knäpp är att sanningen om verkligheten slår en så hårt!! Och sanningen om att det faktiskt finns så få som bryr sig är verkligen ett slag i magen på en som redan ligger! Tråkigt att något som blir så uppenbart för måmga kom att skingra oss ännu mer! Det som jag trodde skulle stå som en skyddande mur har rasat samman totlat och ingivit ett störr glapp mellan det otrygga och det trygga runt omkring en... Innan viste jag var ni fanns.. nu står jag ensam med en ännu större smärta än förut!!
Vill tacka min mamma som finns där som en osynlig ängel och bara "förstår" mellan varven... Tack för att du ringer och bryr dig ibland.. det värmer! <3
Vill också passa på att önska alla mina vänner och alla andra som jag känner en riktigt God Jul och ett förbaskat Gott Nytt År!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
